Sparat under: WTF?!
Jag vet att jag är tjatig som skriver om detta, men nu har det hänt igen. Enligt de förra hyresgästerna i lägenheten som jag nu imorgon får tillträde till innebär flyttstäd att man kan låta spisen vara ingrodd med matrester, badkaret fullt av kalkavlagringar, att man kan lämna grejer i skåp och att det i stort sett räcker med att dammsuga innan man drar.
Imorgon kommer städfirman, tack guskelov.
Sparat under: WTF?!
Vi kommer in på lunchrestaurangen Masala House tidigare idag. Vi ser ett ledigt bord, sätter ned våra grejer och går sedan för att beställa. Efter ett tag kommer en 30-something man gående emot oss och säger allvarligt:
- De platserna är paxade.
Paxade? Vi förundrades över att vi har lyckats missa att dagisregler fortfarande står över allt annat.
Sparat under: Comme si comme ça
Jag tycker att det är underligt hur man kan reagera så kraftigt på någons död, som man inte ens känner. Jag har vart så illa berörd av det här och kan fortfarande inte fatta att det är sant. Michael Jacksson har präglat hela min uppväxt. Tex:
- Min allra första CD-skiva som jag fick var Dangerous. Jag fick den av Petter. Jag har nog aldrig varit så glad och jag kommer ihåg precis hur det kändes och hur den morgonen såg ut.
- Mina älskade storebröder lurade som sagt mig under alldeles för lång tid att Michael Jacksson egentligen hette Mikael Jakobsson och bodde i Skultorp utanför Skövde. De lovade mig att vi kunde ta 79:ans buss och åka dit och hälsa på någon dag, vilket jag väntade på, även där alldeles för länge.
- Mitt flickrum på Myggvägen var tapetserat med MJ-plancher så att knappt tapeterna syntes. Dessa plancher hade jag fått av Petters barndomsbästis Micke DeBruin som hade lyckats samla på sig en gedigen samling som han ville bli av med när det nalkades tonårsmognad. Jag minns att han lovade mig ”nån planch” efter ett samtal om MJ, vilken jag gick och väntade på i flera dagar. När han väl kom med plancherna var det en hel mapp full – massvis! Min favorit var en skitstor bild på Michael i orange skjorta, gosandes med en svart panter. Den hängde över våningsängen.
- Jag och min barndomshomie Jonas Lager, tillika lika stort fan som jag, brukade leka ”Thrillervideon”. Detta gick ut på att man skulle låtsas att man ramlade för att där på marken snabbt peta in ett par plastvampyrtänder och sedan upp och skrämmas. Jag minns hur road hans mamma var av denna lek. När Jonas fick gå på konserten på Ullevi och inte jag, låg jag hemma och lipade en hel dag.
- På tal om att lipa, jag lipade när Petter berättade att Michael hade klippt av sig sitt långa, lockiga, fina hår. Jag fick bevis när jag såg videon till ”You are not alone”. Tänk att jag lipade. Fan á Strage-varning på det.
- Sommaren 1996 spenderade familjen Blomqvist i den lilla franska semesterorten Moliets för andra gången. Där träffade vi en irländsk familj vars son, Philip, ställde upp i områdets talangjakt och uppträdde som MJ med Black or White. Det kunde ju inte bli bättre. Jag satt uppe på träläktaren och tittade på. Jag var åtta år gammal och kände fjärilar i magen för första gången.
- Jag hade/har även en Dangerous-VHS med videos till alla låtar. Will you be there, säger jag bara! Jag får fortfarande ståpäls när jag hör den eller ser framförandet.
- På högstadiet ägnade jag en hel termin till att göra ett arbete om MJ. Detta i det tokseriösa tillvalsämnet Musikverkstad med läraren Ingvar (Jugvar). På gymnasiets musikkurs skulle vi skriva nån töntuppsats om ”vad musik betyder för mig”, vari jag bland annat nämde MJ, varpå jag bondade med musikläraren, dunkade in ett fett MVG, medan Erik fick nöja sig med ett VG och aldrig har vart så bitter i hela sitt liv. Jag är fortfarande tjenis med läraren och Erik är fortfarande bitter.
- I ”vuxen ålder” har jag haft som ett projekt att samla ihop en komplett samling Michael-skivor på CD och LP och har kommit en bra bit!
- Så sent som i tisdags gick jag och köpte mig tre små taveldukar i en tanke att avbilda omslagen av de tre skivor som betytt mest för mig, däribland just Dangerous. Jag satt och försökte skissa av konvolutet, som dock inte var det lättaste.
Minnen, minnen, känslor, känslor. Som man säger;
Legends never die.
Sparat under: Comme si comme ça
Ja, denna vecka har jag vart ledig på kvällarna, men har för den sakens skull inte haft någonting att göra! Jag jobbar och jag trivs. Jag promenerar, tupplurar, läser och köper nektariner i grönsaksståndet på torget. Jag fixar massa ärrenden, tvättar, städar, flyttpackar, lyssnar på repriserna av Sommar i P1, lagar mat, solar på balkongen och målar tavlor. Men – inte en kotte är kvar i Lund! En gäst frågade lite oroligt herromdagen om det var något speciellt som hänt här i staden eftersom det knappt var en människa ute på stan. På plussidan av detta leverne kan nämnas att jag inte slösar bort några av de få slantar jag har kvar, samt att det är bra att längta lite, som alla envisas med att säga.
Jag längtar till nästa helg då det blir flytt, besök av föräldrar och svärföräldrar.
Jag längtar efter Henrik.
Sparat under: Vardagsmirakel
Min nya hobby: att se hur de utländska frukostgästerna på hotellet hanterar osthyveln.
.
Facit:
Sparat under: WTF?!
Det här med kommunslogans är ett roligt påhitt. För det första, behövs dessa och i så fall varför? För de andra, vem kommer på dem? Hur går beslutsfattandet till? Jag behöver nog ringa min far om det här. Han sitter i stadshuset om dagarna och kanske har koll på detta fenomen. Hur som helst så hoppas jag innerligt att han inte har någonting att göra med Skövdes nuvarande slogans, för det finns faktiskt två! 1. Skövde – Händelsernas centrum 2. Skövde – Sveriges nya mötesplats. Jag, som levt och verkat i Skövde Kommun i hela 18 år kan intyga att Skövde är fanimej inte Sveriges nya mötesplats och absolut inte heller i närheten av att vara händelsernas centrum. Snarare fick bristen av händelser mig att fly fältet (staden) dagen efter studenten efter år av planering.
Men, nu till skälet till att jag tar upp det här med kommunslogans idag. Jag har länge funderat över det här med Ystads Kommuns slogan. Den lyder som följer (håll i er); ”Ja, i Ystad!”. Ja, i Ystad! ? Det jag vidare undrar är om det finns någon vänlig själ i skaran som kan förklara eller utveckla några tankar om detta val av slogan för mig? Tacksam för svar.
Är tanken att varje fråga man ställer sig skall kunna besvaras med ”Ja, i Ystad!” (Exempel 1 : – Kan man bo nära havet? – Ja, i Ystad!)? Detta kan ju dock ha ödestigra konsekvenser beroende på vilken fråga man ställer. Fler tankar?
Fler favoriter:
- 1- Skurup – When in Europe – don’t miss Skurup!
- Bengtsfors – Kämpaglöd=Bengtsfors
- Boden – Fördel Boden!
- Boxholm – Boxholm ligger bra till
- Bräcke – Första klass
- Gotland – En speciell plats
- Grums – Så mycket mer än du tror
- Kinda – Nära i Kinda
- Lessebo – Lite förnuftigare, lite vänligare
- Lycksele – Staden i Lappland
- Malung – 41 kvadratkilometer med utveckling
- Malå – He som hänn he hänn hänna
- Ragunda – Annorlunda Ragunda
- Smedjebacken – EKO mot framtiden
- Skövde – Händelsernas centrum /Sveriges nya mötesplats
- Stenungsund – Det goda kustnära samhället med framtidstro och utveckling
- Söderhamn – Den lilla staden. Den stora naturen. Den nya andan.
- Trelleborg – Lite mer Trelleborg
- Trosa – Världens ände
- Växjö – Expansiva Växjö
Jag
gjorde upp en eld för dig
och nu brinner hela skogen.
.
Nu
vet jag vad du kommer att säga,
och det känns som första gången.
.
Kom!
Vi visar dem att det är vi!
Men det visste alla redan.
.
Ut
springer du iväg med mig.
Ja, hör du hur dom sjunger?
.
Som
att allting redan var bestämt
som att jorden går runt solen.
.
Vem
hade kunnat ta min plats?
Hon finns ju bara inte.
.
Dom
pratar om något underbart.
Jag är där, jag kan berätta!
.
Stort,
större än jag någonsin trott.
Det snurrar i min skalle.
.
Hör du hur dom sjunger?
Sparat under: Men örka.
Topp 3 mest frekvent använda ord under en 2-dagars internutbildning i Malmö:
- Caset, alltså det engelska ordet case i bestämd, svensk form singularis.
- Rata (rejta)
- Adjusta, även där ett verb av svengelskt ursprung.
Fyfan vad tragisk jag är. Som det ser ut i dagsläget så kommer jag sitta själv hemma på Midsommar. Jag hatar’t.
Midsommar skall se ut såhär, som de tidigare; soluppgång i Strömstads hamn. Vänner. Kärlek med H.
Sparat under: Big no-no!
På tal om udda hobby, herromdagen på bussen till Ystad samlades ett gäng med ungdomar med en jävla massa packning som antagligen skulle ut i skogen och tälta och äta granris. På deras ryggar stod ”Friluftsfrämjandets ungdomsförbund”. Vem, som tonåring, är aktiv inom Friluftsfrämjandets ungdomsgrupp? Ingen, trodde jag. Många, visade det sig istället. Herregud vilka jobbiga ungar. De skrek och gapade och drog upp guran och började sjunga ”Halelujah” tillsammans. En och en halv timmas bussfärd var det. Nuff said.
