En Lisa för själen – alla som inte läser är våldtäktsmän.

Såhär ser denna blogg’s wordle ut. Något underligt tycker jag att ”Fredrik” och ”Malm” tycks vara det mest förekommande ordet här på bloggen, då jag enbart nämnt honom en gång. Men men, detta kanske i övrigt ändå är en bra överblick över sidan!

Hur gick tankegångarna kring denna annons, tro?

Jag tycker att det är underligt hur man kan reagera så kraftigt på någons död, som man inte ens känner. Jag har vart så illa berörd av det här och kan fortfarande inte fatta att det är sant. Michael Jacksson har präglat hela min uppväxt. Tex:

• Min allra första CD-skiva som jag fick var Dangerous. Jag fick den av Petter. Jag har nog aldrig varit så glad och jag kommer ihåg precis hur det kändes och hur den morgonen såg ut.

• Mina älskade storebröder lurade som sagt mig under alldeles för lång tid att Michael Jacksson egentligen hette Mikael Jakobsson och bodde i Skultorp utanför Skövde. De lovade mig att vi kunde ta 79:ans buss och åka dit och hälsa på någon dag, vilket jag väntade på, även där alldeles för länge.

• Mitt flickrum på Myggvägen var tapetserat med MJ-plancher så att knappt tapeterna syntes. Dessa plancher hade jag fått av Petters barndomsbästis Micke DeBruin som hade lyckats samla på sig en gedigen samling som han ville bli av med när det nalkades tonårsmognad. Jag minns att han lovade mig ”nån planch” efter ett samtal om MJ, vilken jag gick och väntade på i flera dagar. När han väl kom med plancherna var det en hel mapp full – massvis! Min favorit var en skitstor bild på Michael i orange skjorta, gosandes med en svart panter. Den hängde över våningsängen.

• Jag och min barndomshomie Jonas Lager, tillika lika stort fan som jag, brukade leka ”Thrillervideon”. Detta gick ut på att man skulle låtsas att man ramlade för att där på marken snabbt peta in ett par plastvampyrtänder och sedan upp och skrämmas. Jag minns hur road hans mamma var av denna lek. När Jonas fick gå på konserten på Ullevi och inte jag, låg jag hemma och lipade en hel dag.

• På tal om att lipa, jag lipade när Petter berättade att Michael hade klippt av sig sitt långa, lockiga, fina hår. Jag fick bevis när jag såg videon till ”You are not alone”. Tänk att jag lipade. Fan á Strage-varning på det.

• Sommaren 1996 spenderade familjen Blomqvist i den lilla franska semesterorten Moliets för andra gången. Där träffade vi en irländsk familj vars son, Philip, ställde upp i områdets talangjakt och uppträdde som MJ med Black or White. Det kunde ju inte bli bättre. Jag satt uppe på träläktaren och tittade på. Jag var åtta år gammal och kände fjärilar i magen för första gången.

• Jag hade/har även en Dangerous-VHS med videos till alla låtar. Will you be there, säger jag bara! Jag får fortfarande ståpäls när jag hör den eller ser framförandet.

• På högstadiet ägnade jag en hel termin till att göra ett arbete om MJ. Detta i det tokseriösa tillvalsämnet Musikverkstad med läraren Ingvar (Jugvar). På gymnasiets musikkurs skulle vi skriva nån töntuppsats om ”vad musik betyder för mig”, vari jag bland annat nämde MJ, varpå jag bondade med musikläraren, dunkade in ett fett MVG, medan Erik fick nöja sig med ett VG och aldrig har vart så bitter i hela sitt liv. Jag är fortfarande tjenis med läraren och Erik är fortfarande bitter.

• I ”vuxen ålder” har jag haft som ett projekt att samla ihop en komplett samling Michael-skivor på CD och LP och har kommit en bra bit!

• Så sent som i tisdags gick jag och köpte mig tre små taveldukar i en tanke att avbilda omslagen av de tre skivor som betytt mest för mig, däribland just Dangerous. Jag satt och försökte skissa av konvolutet, som dock inte var det lättaste.

Minnen, minnen, känslor, känslor. Som man säger;

Legends never die.

Ja, denna vecka har jag vart ledig på kvällarna, men har för den sakens skull inte haft någonting att göra! Jag jobbar och jag trivs. Jag promenerar, tupplurar, läser och köper nektariner i grönsaksståndet på torget. Jag fixar massa ärrenden, tvättar, städar, flyttpackar, lyssnar på repriserna av Sommar i P1, lagar mat, solar på balkongen och målar tavlor. Men – inte en kotte är kvar i Lund! En gäst frågade lite oroligt herromdagen om det var något speciellt som hänt här i staden eftersom det knappt var en människa ute på stan. På plussidan av detta leverne kan nämnas att jag inte slösar bort några av de få slantar jag har kvar, samt att det är bra att längta lite, som alla envisas med att säga.

Jag längtar till nästa helg då det blir flytt, besök av föräldrar och svärföräldrar.

Jag längtar efter Henrik.